Nahlén

Och nej, jag har varken drabbats av extrem skrivkramp eller blivit av med mina fingrar i någon obskyr köttkvarnsincident. Förklaringen är – framför allt – tidsbrist. Det är kort sagt ”mycket just nu”. Jobbet slukar mer och mer tid (så här efter semestern), jag tänkte satsa hårdare på träningen, jag ska precis till och köpa lägenhet, jag vill få lite tid över till mina kompisar … allt sådant. Och i och med att det inte blir mycket tid över till fritid framför datorn blir också inläggen tråkiga och grammatiken bristfällig. Så kan man ju inte ha det.

Känner jag mig själv rätt (och jag känner mig själv ganska bra) kommer jag dock dra igång den här "bloggen" igen, jag vet dock inte om det blir om fem veckor eller fem månader. Därför kallar vi det halvtidsvila.

Så vad ska du göra medan du väntar? Om du vill kan du läsa igenom några gamla inlägg, det har ju trots allt blivit ett par stycken. I en fin spalt här nedan har jag därför samlat några av de verk som genom åren har genererat allra flest ryggdunkningar.

Mitt allra första inlägg, det kan väl vara nostalgiskt

Fråga Nahlén-spalten

Från botten av mitt hjärta

Skolstarten från helvetet

Mitt första stycke poesi

Mitt första stycke novell

Sammanfattning av Du är vad du äter

Emils absintäventyr

Semesterskräck

Rädda barnen från bögarna

Ernst Kirchsteiger

Min Photoshop-uppgift

En explosiv måltid

Om Nahléns ”blogg” skulle vara som andra ”bloggar”

Inbrottstjuven

Ett matigt inlägg

Nahlén recenserar

Halsmandelsoperation

Öroninfektion

Cigaretter

Världens bästa skiva

Först en varning: Nu kommer jag låta extremt musiknördig, så om du inte är intresserad av denna populärkultur måste jag nog råda dig att surfa vidare eller läsa något annat av mina hjärndöda inlägg.

För er andra - jag måste bara berätta lite om en grupp som heter Discovery.

*Goes Fredrik Strage-mode.*

Något jag alltid har varit väldigt förtjust i är när artister tar influenser från jordens alla hörn och genrer. När Vampire Weekend mixar upp indiepopen med afrikanska trummor eller när Håkan Hellström kör brasilianska sambatakter i en låt och franskt dragspel på nästa. Helst ska allt vara blandat på samma skiva.

Gruppen Discovery, som består av sångaren i Ra Ra Riot och keyboardisten i Vampire Weekend, blandar indierock och electro med hiphop och RnB. Bandet har tagit namnet från det klassiska Daft Punk-albumet med samma namn och deras debutalbum LP är så bra och nyskapande att jag måste gå iväg och andas i en papperspåse.

Här klämmer de in 200 genreinfluenser på samma gång. Det är soul, det är synth, det är hiphop och det är klubbmusik från 80-talet. Jag älskar när det verkligen hörs att det är två riktigt institutionaliserade genier - som kan vartenda hörn av musikhistorien - som sitter vid spakarna.

Musiken gör att jag automatiskt sitter och namedroppar artister och genrer i mitt eget huvud och jag hittar nya detaljer vid varje omlyssning.  ”Aha, det här är en hyllning till Paul Simon” och ”Åhå, det här är en ironisk blinkning till Kanye Wests nya dansgolvsvänliga syntar”.

Något som gör gruppen ännu charmigare är de geniala låttexterna som även dem är så där coolt medvetet nördakademiska. De är avsiktligt ytliga men ändå djupa eftersom de skickar ut lite kärleksfulla sparkar både hit och dit i musikbranschen.

Vi lyssnar på öppningslåten Orange Shirt som sammanfattar gruppen ganska bra med deras electropop/RNB-blandning komplett med plastiga claps och hackig synth:

Och lyssna på texten:

”Sleep on the train to Tokyo. Google myself when I get home.”

[…]

“Can I sleep inside? I know you're nervous though
So I promise to leave before your mother wakes up in the morning”

Texten är så där oskuldsfullt RnB:ig, som Craig Davids debutskiva där den då 19-årige 2-step-charmören sjöng om hur besvärligt det var när hans tjejer bodde kvar hos föräldrarna.

Vi tar en till, den här heter Swing Tree.

Den här glada och underbara duetten har nu ackompanjerat mina joggingrundor i över en månad. Det låter elektroniskt men ändå organiskt, digitalt men ändå analogt. Texten är en psykedelisk historia om solbränna på en båt, och lyssna speciellt på slutet som är sjukt fint där de sjunger versen och refrängen samtidigt.

Ok vi tar en sista - en låt för romantikerna. Den här Ra Ra Riot-covern kallad Can you Discover? skulle lika gärna kunna vara gjord av en kärlekskrank och Motown-inspirerad Usher, autotunad till oigenkännlighet.

Ja, de håller på att bygga om här utanför mitt hus. Eller bygga om är väl en underdrift, de håller på och spränga bort ett helt berg. Varje dag klockan 10:00 och klockan 16:00 sedan några månader tillbaka ljuder en signal, och därefter kommer en smäll som skakar hela huset. Varje dag klockan 10:00 och klockan 16:00 springer jag därför så fort jag kan och greppar tag i min blomvas som alltid är på vippen att ramla ner i backen. Det har blivit som en ren reflex, det här, och jag känner mig som en av Pavlovs hundar - signal, blomkruka, signal, blomkruka. Snart kommer jag börja leta blomkrukor så fort mobilen ringer.

Men i alla fall. Det var inte det jag ville säga.

De grannar jag brukar träffa på gymmet och i trapphuset brukar klaga över dessa explosioner. Hur det kommer in damm genom fönstret och hur saker ramlar ner från hyllorna. En gång var det till och med en sten som flög genom en grannes ruta när han satt vid datorn. Kort sagt känns det inte helt soft när byggnadsarbetare som inte verkar veta riktigt vad de håller på med riggar upp en massa sprängämnen alldeles under och bredvid huset man bor i.

Något som gjorde att jag fick ännu mer vatten på min misstänksamhetskvarn var att jag kvart i tre idag hörde en smäll (utan att jag hann greppa blomkrukan!) och såg stenar flyga förbi här utanför. Sedan gick jag in på Aftonbladet och såg det här:

Samma melodislinga man hör i tecknade filmer när de visar elefanter på cirkus.

Precis, elefanter.

*Bom-di Bom-di Bom-di Bom.*

För att du ska förstå vad jag menar, här gör Family Guy parodi av fenomenet:

Vi tar ett exempel från den verkliga världen också.

Idol-LouLou är lite överviktig; det kan vi konstatera utan att på något vis vara orättvisa. Det är också medierna väl medvetna om, men det annars så ytliga branschen var när det gällde henne ovanligt bra på att aldrig påpeka detta (vilket så klart är extremt bra, det är alltid positivt att flytta fokus från fysiska attribut, och i synnerhet när hon är med i ett musikprogram).

I det här exemplet blir dock dubbelmoralen väldigt påtaglig (och framförallt rolig). LouLou hade tillsammans med några andra svenska B-kändisar varit med i slapstickprogrammet Wipeout där konceptet är att man springer över lite hinder och ramlar på lustiga vis. Hela programmet, ja till och med hela produktionen, fortlöpte utan att de vassa kommentatorerna sa ett knyst om hennes övervikt (bra igen!).

Ända tills ljudläggaren skulle sätta musik till programmet.

Vi lyssnar lite på musikläggningen.

Och med risk för att låta som Svenne Banans egen konsumentbeskyddare Sverker Olofsson: Ska det vara så?

Nahlén är en man av traditioner, och för att inte göra dig förvirrad och orolig gör vi som vi brukar - tittar på lite bilder från veckan som gått.

Titta, är inte det här en väldigt trevlig sommarbild att börja med? Sara hade ungefär 100kg hallon i sin trädgård, och vi plockade till den milda grad att jag får färska hallon i min morgonyoghurt ungefär två år framöver. Tack för det!

Det såg förmodligen ganska svensktidylliskt ut när två blonda individer skuttade omkring på gräsmattan och utbrast ”Åååh” när de fick syn på ett stort hallon och ”Iiih” när de råkade komma åt en snigel eller en brännässla. 

Här var det återigen pizzabak hemma hos Ante, och jag måste säga att jag börjar bli riktigt vass på det här med deghantering.

Här är Ekstam och Ante som för tillfället jobbar med det kritiska ost- och skinka-momentet.

Dagen efter tog jag och Morgan en roadtrip till Uppsala. På vägen besökte vi en fin restaurang.

Där mötte vi upp Emil, Fält och Pontus för att ha en grabbhelg fylld av goda middagar, roliga tv-spel och otäcka svordomar.

Vi fick även en rundtur på Pontus jobb på spelstudion Starbreeze. Här syns Morgan och Emil i deras fikarum.

På kontoret fanns det en massa vapenreplikor, så givetvis började vi genast iscensätta en massa skenavrättningar.

Morgan poserar med det,  för CS-spelare, så välanvända vapnet AVP. (Heter det inte så?)

Eftersom vädret var av modell fint fick vi några soliga stunder på terrassen.

Efter helgen i Uppsala styrde vi kosan mot Gävle där myset skulle fortsätta mot oanade höjder. Här packade vi kappsäcken med baguetter och sallad och begav oss ut i Gävles vildmark.

Friden fick ett abrupt slut när Morgan klämde sig mellan bryggan och kajaken.

När vi äntligen hittade en fridfull ö blev vi bortmotade av en ilsk inföding.

Jag och Johanna slet inte ihjäl oss.

Vi avslutar med en gammal semesterbild från Osaka.

Man vill verka normal, det är en ganska grundläggande sak för oss svenskar. Ibland är det dock inte så lätt.

När jag sätter mig på ett tåg börjar jag ofta prata med folk i närheten, speciellt om de sitter mittemot. Tiden går mycket snabbare då, men den stora fördelen är att man slipper tillbringa i 2½ timme med att titta in i varandra utan att veta vem den andre är eller vad den heter. Ofta är det dock så att personen som kommer och sätter sig antingen har hörlurar eller läser en bok, och då blir det lite svårare att komma in med ett ”Hej hej, ska du också mot Borlänge eller?”. 

Det är då det börjar - 2½ timmes kamp för att bete sig normalt. 

Jag vet att så kallad normalitet går att diskutera i all oändlighet, men du vet vad jag menar, man vill verka som ”folk är mest”. För jag vet ju själv hur det är, drar man nitlotten och får en sittplats bredvid någon instabil individ eller en A-lagare som har en massa konstiga saker för sig får man inte en riktigt bekväm resa. Det minsta jag vill är därför att folk ska börja oroa sig för att det är jag som är Den konstige. Den där knepige killen som helt plötsligt kan få för sig att ställa sig upp och fäkta med armarna eller börja hälla kokande kaffe över sina medpassagerare. Därför anstränger jag mig för att se just så from, snäll och - just det - normal ut som möjligt. Jag vill smälta in. Jag vill devalvera mig själv till en inventarie i den där tågkupén. 

Problemet är att det är väldigt svårt att bete sig normalt när man tänker att man ska göra det. Är det till exempel någon som lyckas se avspänd ut på bild när kameramannen säger ”Se normal ut”? 

När jag inte har något att göra – exempelvis på ett tåg - så börjar jag tänka på en massa saker som har hänt. Ofta trevliga och roliga saker. Kanske någon av Fälts sköna liknelser, Morgans Alejandro-imitationer eller Öhmans utläggningar om varför han hatar sitt sommarjobb. Och så börjar jag garva. Helt oprovocerat börjar jag att skratta hysteriskt där i vagnen, och så ser jag hur han mittemot sneglar upp från sin bok ger mig den där oroande ”Ska han sticka kniven i mig nu?”-blicken. 

I ett försök att maskera denna plötsliga munterhet brukar jag ta upp mobilen och simulera att jag har fått ett roligt SMS. Problemet är bara att jag inte kan hålla mig tills jag har fått upp mobilen, för de här attackerna kommer relativt akut. Så det blir tvärtom, först börjar jag garva, och sedan fiskar jag upp mobilen. Knepet blir verkningslöst och det ser förmodligen ut som att jag sitter och skickar vitsar till hela min adressbok, men jag har ändå inget annat sätt att maskera det på. 

Så där håller det på hela tågresan. Garva. Upp med mobilen. Garva. Upp med mobilen. 

För att sedan se på när killen mittemot besvärat byter plats.

Den första helgen på min semester har jag tillbringat i Dalarna, och i lördags bjöd Malin, Sara och Marlene på ett så kallat barnkalas med vuxentema. Låt oss titta på hur det kan ha sett ut.

Sara och Malin lagar den mycket underskattade måltiden Korv med bröd. 

 Filip var mycket stolt över sitt Iranska rödvin.

Robert och Ante under ett mycket talande väggcitat.

Jenny fick en riktig baddare på kroken!

Lite exklusiv behind the scenes-footage från fiskdammen.

 Här är Jacke som kom förbi en stund, han skulle dock ”jobba imorgon”.

Sedan spelade vi Twister. Och jäklar, vad det spelades Twister. Här ser det dock inte så komplicerat ut.

Men värre skulle det bli.

När Sara hade blivit lite varm i kläderna utförde hon något så våghalsigt som dubbla peacetecken. På ett ben!

Här vet jag inte riktigt vad som händer, men det var en fin bild.

Morgonen efter var det vatten som gällde. Eller ja, grumligt vatten.

Jag har visserligen aldrig sett en tvättäkta hacker arbeta i verkligheten, men jag tvivlar på att det ser ut som i filmerna där de använder futuristiska 3D-program i vilka det flyger förbi siffror och bokstäver i bästa Matrix-anda. När de sedan lyckas hacka sig in i något svinhemligt NASA-system kommer det upp en grön ruta och en kvinnoröst som säger ”Access granted”, varpå de får upp en tredimensionerad karta över byggnaden de ska inta.

Tillagt av Malin:

11. Prinsesshjärnhinneinflammation
Om en tjej dyker upp i början av filmen och kickar allas rumpa på något, ex. närstrid eller prickskytte eller överlag är utbildad polis/agent/fantasykrigare kommer hon, om hon erhåller status som rommantiskt intresse hos huvudpersonen, i filmens sista del ha glömt allt hon lärt sig om självförsvar och övermannas lätt av skurken, skurkens hantlangare eller någon form av enkel fälla. Man antar till följd av en svår inflammation i hjärnan som också orsakar problem med balansen eftersom hon förmodligen kommer att falla omkull åtminstone två gånger under efterföljande flyktscen. 

Tillagt av "Stekspaden":

12. De spontana applåderna.
En person börjar applådera i en tryckt situation och snart står alla runt omkring upp och jublar.

Jag vet att du bara älskar att titta på bilder från mitt rafflande liv. Här kommer några fler.

Här var vi på Naturhistoriska museet och tittade på döda djur. Vi såg även en fladdermus med det mycket vetenskapliga namnet ”pälsfladdrare”.

I en avancerad simulator fick Sofia prova på hur det känns att åka båt i den svenska skärgården. Sånt man aldrig skulle få chansen att göra på riktigt!

Efter den omvälvande upplevelsen åt vi mat på innergården. Apelsinkyckling tror jag bestämt att det var.

Som en bunt japanska turister tillbringade vi även en dag på Tekniska museet. Där fick jag testa hur det är att sova som en astronaut. Det var inte speciellt skönt.

Middag igen. 4 av 5 brödrostar.

Morgan blir lite besvärad när jag tar bild på honom på astronauttoaletten.

Tekniska museet var även det fullt med interaktiva ting. Här fick man se hur man skulle se ut som astronaut. Morgan är ute i världsrymden, men se upp, det är bara en illusion!

Här är Ingvar Carlsson.

Ser det inte verklighetstroget ut?

Från det ena till det andra. I helgen bjöd Joakim på kalas i sina föräldrars (overkligt glassiga) villa. Fält stod för förfesten.

Det är klart att tjejerna skulle ha en sån här bild också. Det får vi unna dem.

För att göra en Mojito rotade Fält upp mynta i Joakims rabatt.

Och vem har vi här, om inte den gamla gamla goda Bommen.

En stor del av kvällen tillbringades i närheten av en sån här. Det är en vattenpipa alltså, inte ett rektoskopiverktyg.

Här har vi Karl till vänster. De andra killarna har jag glömt namnet på men de var väldigt trevliga de med.

Och ja, på vanligt manér drar vi på oss lindriga pinsamheter som flugor till en gammal blomkruka. Den här gången skulle jag och Emil glömma oss i trappuppgången för att skrämma Helena och göra ett gott försök att reprisera den här gamla skrämningen. Allt gick som smort och Helena anlände som planerat, men i exakt samma stund som skrämselmomentet skulle levereras kom en granne bakifrån och sneglar på oss som att vi vore två idioter. Emil drabbades av någon sorts inre panik, så istället för att utbrista i ett högljutt ”BÖH!” försöker han rädda situationen genom att säga ”Tjena”, ungefär som ”Ja hej Helena, här sitter vi som vanligt hopträngda bakom en vägg och väntar.”

Då blir det så här:

Den värsta var förmodligen min högstadiefrisyr, den så kallade kepsen. Jag bildade den genom att dra upp luggen med en kam och tillföra så mycket spray att ozonskiktet förtunnades. Ibland, när jag hade lite brådis på morgonen, hade jag så mycket spray att jag blev alldeles blank och stel i pannan. Och visst, den här frisyren såg ok ut ungefär 5 sekunder efter att jag hade fixat den, men om något eller någon så mycket som stötte emot denna fragila frisyr, eller om luftfuktigheten var mer än 7 %, så krullade den ihop sig och såg istället ut som en våg som precis viker sig över en blonderad surfare.

Vad tänkte jag med?

Den senaste tiden har jag haft den typiska Big Brother-frisyren som egentligen passerade bäst före-datumet för många år sedan. Lite snedlugg och lite spret där uppepå, fattas bara ett svettband och en Magaluf 08-tatuering. Och den här är ju inte heller helt ultimat, för om det regnar så ställer det återigen till det. Antingen böjer sig luggen, eller så klumpar den ihop sig så att jag ser ut som en mangafigur med en bananklase på huvudet.

Det är nog dags att förändra det här nu. Jag fungerar på att kamma hela skiten åt sidan som du ser här nedan, men jag vet inte, jag vill ju heller inte se ut som en koklettstekare bara för att jag har flyttat till Stockholm.

Så. Vad säger du?

Hjälp mig här.

Nu har jag upptäckt den. Av misstag. 

Efter några stressiga arbetsdagar för några veckor sedan hade jag inte hunnit uppdatera mitt kylskåp. När jag då skulle laga lunch fanns därför tre ingredienser att tillgå: 1 dl makaroner, 1 burk makrill och 1 banan.

Vi blandar väl det här då.

Jag stekte makrillen en kort stund, lade i bananen och lät den smälta, och kryddade med lite curry. Makaronerna kokade jag i en kastrull vid sidan av.

Här var jag beredd på det värsta. Antingen skulle jag kräkas, eller så skulle den relativt ovanligt sammansatta rätten skulle få någon sorts få någon sorts Mentos+Cola Light-effekt och börja spruta upp i taket.

Men alla otäcka effekter uteblev. Det här var ju till och med gott. Nej, det var inte bara gott, det var riktigt kanonsmaskigt. Och tro’t eller ej, men numera äter jag det här till lunch minst tre dagar i veckan.

Det är dock ingen kompis jag har tipsat som i sin vildaste fantasi kan tro att detta skulle kunna smaka i närheten av gott. Som killen på gymmet sa när jag tipsade honom: ”Ditt jävla äckel”.

Och jag vet, det både ser ut och låter fruktansvärt vidrigt, men det smakar underbart.

Precis som jag.

Nahlén-special.